Jag på okänd mark med min fyrbenta vän
Ibland händer oväntade saker när man är på resande fot.
Som att man får äran att passa hund, ger bort ett köttben och orsakar brunsmetigt kaos.
Ericeira är Portugals surfhuvudstad, men den som haft förmånen att gå runt i de smala kullerstensgränderna här, vet att det också är lite av ett paradis för hundar.
Här är det okej, såvida man har fyra ben och en oansvarig ägare, att lägga en kabel mitt på gatan och gå vidare som om inget hänt. Här går det minst fem fyrbenta på var tionde tvåbent och att det är hög omsättning hos de närliggande kennlarna märks inte minst när man tassar fram genom bostadsområdena om nätterna och hälsas välkommen av ett kollektivt ylande.
Häromdagen fick jag äran att passa en av stadens fyrbenta, en vitlockig portugisisk blandning med gott luktsinne och spritt i benen.
Ben och jag la oss direkt till med en ny rutin. Vi jobbar mycket med frihet under ansvar, Ben och jag, så om han bara lovade att lyssna på mig när jag hade något viktigt att säga så lovade jag att släppa honom fri. Man skulle kunna säga att det går bättre och bättre med den saken.
Förra gången jag passade hund var i Malmö under corona-hysterin och det slutade med att taxen ifråga kom hem med en upplockad kanin i käften. Så illa har det inte gått här, vilket möjligen kan bero på att det inte verkar finnas så många kaniner i Ericeira. Fast själv föredrar jag att tro att det har att göra med min mognad som hundpassare.
Förvisso drar Ben ohörsamt rakt över bostadsområdets övergångsställen och kissar på parkerade bilar som om det är han som äger dem. Men man kan inte klandra Ben för det, han är ju trots allt både hund och nybörjare på svenska.
När vi är ute på våra promenader, Ben och jag, går vi alltid till en bänk med milsvid utsikt. Här, kanske femtio meter över Atlantens yta, tittar vi ut över något som sägs vara en världscupstävling i surfing. På vägen hem lyssnar han uppmärksamt på mig när jag berättar om Rögles senaste match eller om något klurigt problem jag ställts inför den senaste tiden.
Ja, det är en lyhörd och förstående byracka jag fått ansvar för.
Häromdagen tänkte jag att det var dags för en liten belöning för gott uppförande. Så jag gick smet inom slaktaren och valde ut ett stort köttben. I sann tecknad film-anda och i en välregisserad ceremoni, la jag sedan presenten framför Ben på hans balkong, varpå jag förkunnade att det bara var att hugga in.
Det var sann kärlek vid första ögonkastet. Medan jag drack portvin från Porto, smaskade han slamsor från köttkvarnen. Jag behövde inte ens berätta för honom att det var viktigt att inte slösa på köttet, då han redan verkade känna till vilken klimatpåverkan det har och att han därför inte skulle lämna något till spillo.
När jag efter ett par timmars smaskande gick fram och frågade om det inte fick vara bra nu, trots allt, svarade han morrande att jag var dum i huvudet.
Ben tyckte om sitt ben, så mycket stod klart. Det var väl klart att jag inte ifrågasatte det.
Morgonen efter var romansen över. Ben hade blivit fråntaget sitt mentala smycke och fått tillbringa natten ensam.
Även om han verkade pigg stod det snabbt klart att han måste ha gått upp i ottan. Men trots att han tycktes ha tillbringat flera timmar i köket, hade han inte förberett någon frukost.
I stället hade han orsakat kaos: det vita klinkergolvet var nedbajsat, dessutom hade han förväxlat en av köksluckorna med en av gatans navkapslar.
Det fanns inget att be för annat än att torka upp och ta med honom ut på en ny tur till utsiktsbänken.
När jag timmen därpå smet hem verkade ordningen återställd, men snart började rapporter dyka upp av det mer oroande slaget: Det var visserligen inget fel på Ben, däremot experimenterande han hemma i lägenheten, sades det. På eget bevåg hade han exempelvis upptäckt att att det gick lika bra att bajsa på den norra balkongen som på den södra. Så länge han bara undvek klädställningen, verkade allt okej, tycktes han tycka.
Senare på eftermiddagen nåddes jag av fler uppgifter: Mattan i vardagsrummet var tydligen som vävd för att släpa röven i, något som tydligen inte var helt lyckat i kombination med rännskita.
Jag var givetvis inte sämre än att jag kunde be om ursäkt för oredan, men jag förde pliktskyldigt till protokollet att hunden själv insisterat på att få tugga vidare på benet.
Som genom ett mirakel blev jag timmen därpå uppringd av en av Malmöpolisens mest erfarna hundförare. Lars-Håkan är visserligen pensionerad nu (och bedyrade att han inte fått kännedom om debaclet genom FRA:s signalspaning), framförde att han visste mycket om jyckar. I förbigående passade han på att ge mig några tips om det fyrbenta släktet.
– Han är kanske inte så van vid att äta köttben, sa Lars-Håkan.
– Så är det nog, svarade jag. Han är vegetarian.
Jag matades full av tips och trix om alltifrån hur man ska dressera till hur man ska belöna. Så nu vet jag till och med hur man ska få en hund att ligga stilla mellan en massa alfa-schäfrar.
Nu återstår bara att försöka övertyga Bens ägare, tillika ägaren till balkongerna och vardagsrumsmattan, om en ny chans.
Jag behöver ju inte berätta för henne att jag redan fått korn på ett nytt ben.
Det får vara en sak mellan mig och Ben.
